Rätten att tro och tänka som du vill
Den man jag kallade pappa kallade sig själv kristen. Jag tyckte som tonåring att han var en hycklare som inte levde enligt de etiska och religiösa regler han deklarerade. Han hade inte förmåga att visa ånger eller säga förlåt. Det var hans väg som var sanningen. Min upplevelse var att hans sätt att använda sin religiösa tro var godtycklig och ett spel för galleriet. Där målet var att visa en fin fasad bakom vilken han var allt annat än gudfruktig. Jag skulle vilja påstå att jag under många år hade ett mycket konfliktfyllt förhållande till religion och då främst kyrkan som samfund. Även om jag tycker det var intressant ur ett sociologiskt och psykologisk perspektiv kände jag mig provocerad.. Jag förstår idag att jag förväxlade min konflikt med min far med den tro han representerade.
Meningen med livet
Jag tror att många människor söker svar. Vill känna att det finns en mening med vår existens. Många finner trygghet och samhörighet inom samma ramar jag finner begränsande. Det är som det ska, för alla behöver ha rätt att gå sin egen väg. När jag får frågan brukar jag kalla mig andlig. Men inte religiös. För jag har aldrig känt mig hemma inom något religiöst samfund. Det tog ett tag innan jag insåg att jag saknade den feminina aspekten av det gudomliga. Suktade efter att möta personer med genuin viljan att göra gott och med förmåga att acceptera våra mänskliga olikheter.
Det var när jag var ute i naturen eller i en meditation jag upplevde samhörighet med det som är större än oss själva, det jag kallar varandet eller kärlek. Inte i ett hus för tillbedjan. Rent krasst tyckte jag inte om hur relationen till den högre makten paketerad. Jag ville inte att någon annan skulle tolka budskapet eller styra min relation till varandet/kärlek. Kanske hade jag känt annorlunda om formen hade presenterats och paketerats på ett annat sätt. Men som jag känner idag skulle jag aldrig vilja begränsa min relation till varandet/kärlek till en ram och finner jag trygghet av att följa min själ och lyssna till min intuition.
Försoning
När mannen än jag kallat pappa dog, tog jag tillfället i akt att be om ett samtal och med prästen som skulle förrätta begravningen. Jag satte ord på mina känslor om skuld och skam, om den skrämselpropagandan jag hört och om vad förlåtandet betyder för mig. Vi samtalade länge om villkorslös kärlek. Men även om den fria viljan. Det var ett läkande samtal och hon var en mycket god lyssnare och kom med spännande infallsvinklar.
Jag tror aldrig att jag kommer gå med i något religiöst samfund och eller följa någon helig skrift. Men jag tror inte heller på att det finns en väg som passar alla. Därför kommer jag inte heller försöka få andra att tycka som jag. För de har lika stort rätt till sin bild. Vi fick en fri vilja för att använda den. Det är dessutom en mänsklig rättighet att få tycka som vi vill, men även att tro som vi vill.
Allt gott
//Kristina
författare och konstnär