Jag är så himla stolt och glad över den utveckling som skett under de senaste åren. När jag slutade begränsa mig själv och istället började att följa det jag i själ och hjärta visste var sant och rätt för mig, då förändrades så mycket.
Jag minns när jag första gången skulle ställa ut min konst. Min vän Anne och jag hade en gemensam utställning på Lessebo handpappersbruk. Rummet var fyllt av mestadels nära och kära, vänner och släkt som kommit för att titta på vår konst. När vi presenterats och kort skulle berätta om våra alter kände jag mig så nervös. Fast jag utan problem, i många år stått in för en publik, ibland aulor fylld och i jobbet pratat utan rädsla. Kände jag nu hur svetten rann ned för min nacke och hur kinderna blossade. Det var personligt och det var något som betydde något på riktigt! Målningarna var skapade från själ och hjärta och inte längre något där jag kunde gömma mig bakom en yrkestitel. Anne som också var pirrig, lät så proffsig och avslappna när hon talade, själv hade jag svårt att hitta de rätta orden.
Det gick trotts allt bra. Det som kändes på insidan syntes inte lika starkt utanpå min leende yta. Jag fick blommor och presenter av mina vänner och familj och kände hur min “tribe” stöttade mig. Idag när jag ställer ut känner jag inte längre av denna nervositet i samma utsträckning. Det som först var läskigt känns nu vant och roligt. Jag brukar prata om själslig växtvärk. När vi manar oss själva att göra något vi på förhand inte vet om vi klarar av, men vill och behöver prova. Detta var ett sådant tillfälle.